Månad: maj 2003

tills jag skrivit klart. Bildskärmen frös igen och sedan flera gånger till. Förra gången det höll på lyckades min gode Kalleman enkelt fixa det (efter flera veckor) genom att helt enkelt komma på att kika i datorn. Jag hade ingen tanke på det alls utan var mer eller mindre ledsen över eländet. Iaf så var det inte något fel på skärmn utan kylning, dvs den lilla fläkten som kyler ner processorn (CPU). Den var knappt synlig av smuts och hade heller inte chans att fungera ordentligt. Det är inte problemet nu utan kanske är det så att fläkten liksom är ”tjött” och inte vill längre. Vi lär märke det om inte annat.
Jag har varit väldigt aktiv
på jobbsökarfronten i dagarna tre sedan vi blev aktivt arbetssökande. Det finns en uppsjö med bemanningssajter där CV och eller meritförteckning samt önskemål om arbete kan läggas in och det har jag gjort och fler är det att fylla i med mina uppgifter.
KA också och han, lyckosten, skall på intervju på tisdag. Jobb inom vården vill han ha och jag tror att en person med livserfarenhet, goda sociala egenskaper osv borde vara en resurs där. Damen han pratade med nappade direkt och mallig är Jonsson, utan tvekan.
Lunken, dvs vardagen har ännu
inte blivit vad den antagligen kan bli men det kommer. Vi sköter oss inte med frukost men Berocca dricker vi ordentligt och det är nog en nödvändighet. Resten kommer så småningom. Jag tror landningsfasen antagligen tar tid och vi tror att en vecka till kanske kan göra susen.
Vädret är grått och trist i dag
men det har varit rätt bra väder med sol och värme. I går varvades dagen med sol och regn och lite tid fick vi i solen på balkongen. Grillningen vi hade planerat bidde inte för det är svårt att grilla i regn och att ha grillen för nära balkongdörren gör att all rök kommer in istället för att försvinna i luften ute.
Nu har jag frestat tålamodet på
datorn mer än jag trodde den skulle palla med så jag slutar med mitt blajande för nu.
Ha en bra dag, det skall vi.

”Pojken som inte fanns” är fängslande och jag läste den tills klockan var över 01:30. Hemskt att det skall finnas sådant att läsa överhuvudtaget samtidigt känner jag att det är skönt att läsa att den lilla pojken faktiskt mentalt överlevde och blev en stor man som gav sig på att skriva om helvetet. Boken är något som borde läsas. Det finns en till bok om jag inte har helt fel men den har jag inte hittat tillräckligt villigt ännu men det kommer det också. Poketversionerna är lika läsvärda.
Så vad då dags för första dagen av det nya livet.
Vi skall till AF och anmäla oss som arbetssökande. Vi söker båda jobb aktivt redan så det är ingen nyhet. Jag vill bara söka dom jobb jag tror och känner att jag kan göra bra ifrån mig för halvmesyrer tror jag inte riktigt på.
Jag säger bara en sak, pollen försvinn
för varje morgon i en dryg veckas tid har jag ont i både hals och nacke, det kliar utav bara den och snuvigt värre. Jag tar min Zyrlex och så är det som rena trolleriet efter en stund. Det läskiga är att det känns precis som att jag drabbats av världens halsfluss eller liknande.
Minns en gång jag var till läkaren och stursk som attan var jag. Jag visste att jag hade bihåleinflammation för det hade jag var och varannan månad. Läkaren menade att det var allergi och jag tvärförbannad (jag var argsint den tiden ;)) för det var det mest korkade en läkare hade sagt ansåg jag. Jag fick varken penicillin eller sådan nässpray jag visste att jag behövde. Värken i örat och kinden var helt sanslös. Jag svor nog över läkaren även inne på apoteket.
Iaf så gick det en dag eller två och så var värken i det närmaste borta och jag skämdes som en hund. Läkaren fick aldrig en ursäkt av mig för visst var det ”bara” allergi och jag hade så fel. Det är det som är jobbigt för nyallergiker med symptom liknande sjukdomar som influensa, halsfluss, bihåleinlfammation, örininflammation osv. Jag säger bara en sak, varje dag ger minst en ny lärdom, liten som stor. Tur att tiden för göra underverk med obstinata ”kan-själv” personer som jag var uti fingerspetsarna som yngre. Stridspitten har tagits över av en lugnare jag och det kan jag enbart skylla åren för.
Nu måste jag göra min plikt
så tills dess.
Var rädd om dig, se dig och njut av det lilla.

oavsett vad vi som är del av livet tycker och tänker. Vi väljer inte alltid vad som sker eller hur det sker utan saker blir. Det valet vi har är hur vi väljer att hantera det som sker när vi märker av skeendet. I vissa fall har vi valmöjligheter i vissa inga men att välja det bästa möjliga (det vi tror är bästa möjliga, för alla situationer är unika) är alltid ett val. Först efteråt kan vi säga att det blev ett bra eller dåligt val för det är då som facit finns, oftast åtminstone.
Hade jag kunnat bestämma och aktivt välja så hade jag inte befunnit mig där jag befinner mig nu. Det som har gått att bestämma över har vi gjort och förhoppningsvis visar sig resultatet med tiden. Vi har gjort det vi kunnat under rådande omständigheter och det är väl allt som går att göra. Oavsett vad så har vi åtminstone stöd i varandra och andra som finns där. Lots på vägen behöver vi alla och jag (vi båda) är väldigt tacksam (ma) för de lotsar som korsat vår väg.
Dagen igår flöt
på bra även om det gick väldigt segt sista timmen. När vi sedan kom hem var det två slaka och helt slut personer. Vi satt, segade och sedan la vi oss tidigt, före 22:00. Kände det att orken är på upphällning men det är ”bara” en dag kvar nu.
Sista dagen är det idag
och känslorna över det är inte ännu, vi skjuter det ifrån oss. Det kommer med tiden. Vi skall heller inte grotta i saker som finns där utan det tar vi i veckan som kommer. Vi plastade fler utskick i går än vad som är kvar så jag hoppas innerligt att min högra arm håller hela vägen i dag. Den är slut av allt slit under dessa tio år och skall palla ett sista ryck tycker jag ;).
En skön sak mitt i allt detta
är att ena sorten av nattmedicin vi ätit under veckorna som gått slutade vi äta och natten som var sov vi båda gott. Vi har ätit två sorters medicin, en bra och en mindre bra. Den mindre bra är beroendeframkallande och det är den vi slutat med. Båda tabletterna i kombination har gett oss sömnen vi så väl har behövt. Får du inte sömn kan du heller inte fungera ordentligt. Första natten utan den mindre bra sov jag oroligt men utan ångest, andra natten sov jag gott och inte oroligt alls.
Sista rycket måste göras så
vi läses väl senare.
Tills dess, ha en underbar dag med förhoppningsvis mycket sol.

Så är det för idag är det 17 mai och vår 10:e förlovningsdag. Vi var i Oslo då och KA samt Anneli och Stoffe såg något som förtjusade, 17 mai tåget och alla människor, och är häftigt att beskåda. Tessan och jag hade sett många tåg innan så vi slogs inte av ”alle man ur huse” synen. Vi var vid Slottet och sedan for vi till Langhus, där mina föräldrar bodde då, och såg fler 17:e mai tåg.
Förr om åren brukade jag ha på mig en norsk flagga, antingen egenhändigt ritad eller en riktig 17:e mai (vad sjutton det nu heter) flaggtjofräs. Nu är det inte lika viktigt att visa det. Kanske nästa år kan vi vara med på Skansen och fira. Jag äger ingen bunad (norsk folkdräkt) men det går bra med annat i finare klädväg också.
Nu är det jobb som gäller
för hela slanten, brist på rättare sagt. Vi har ett antal timmar att göra under helgen. Det sista jobbet hämtas på måndag. Vi fastnade i minnen och tankar igår eftermiddag/kväll. Började rota i lådor och sedan bidde det så. Vi får låta bli alla saker tills vi slutfört jobbet annars blir vi aldrig klara.
Här skiner solen
och det ser så vilsamt ut. Hade faktiskt hellre varit kvar hemma men nu är det så här. KA och jag tar sista fajten så får vi må bättre efteråt. Det känns skönt att ändå ha gjort det vi kunde oavsett vad.
Ljud på är ett lite måste
och jag tackar Ylva för denna söta och goa lilla mungipehöjande länk.
Tills en annan gång, ett senare tilfälle eller annat.

i Centrifugen? För mej själv? I såfall kan jag lika gärna tänka. För andra? Då måste jag ju tänka på vad jag skriver. Va´ fan…

jag glömde en sak ju. Jag fick en ros
häromdagen av Monica och den både gladde mig och värmde mitt kaotiska jag.
Jag är så tacksam
för alla goda råd, alla omtankar och stöttningen vi får och vill gärna skriva det även här och inte bara i mail, mess eller tankar.
Tusen tack och pöss och kram på både ”skyldiga” och ”oskyldiga”!

det stämmer inte heller. Vi skall jobba helg så det är 3 arbetsdagar kvar för oss. Ena jobbet blev det struligt med och därför kom det sent och så bidde det helg. Vi är vana även om ledigt i helgen hade varit skönt.
Dagen började motigt
men f*n är en bra kompis i bland. Åtminstone om man vänder på steken som vi faktiskt gjorde. Vi fick nämligen inplanerat besök av vår värsta f.d konkurrent som ville se om det fanns något hans bolag kunde fynda. Lite syniskt var det men jag satte på mig ”frans, kind och läpp” och log som bara den. Tanken från början var att inte vara på plats utan gå en sväng i centrum och då skulle KA fått vara ensam men det gick ju inte även om Kallemannen tyckte jag visst inte behövde vara där. Trevlig var jag också och pratade på som bara den. Vi fick lite beröm från konkursförvaltaren att vi gjorde det mer än bra och det kändes skönt.
Märkligt vilket lugn jag har kommit i
men det är endast korta stunder. I konkursens fotspår stängdes firmans telefon av för utgående samtal idag. Vi märkte inte när det stängdes av utan vi visste bara att det skulle ske under dagen. Oss gjorde det inte så mycket för vi har väl egentligen inga större behov av att ringa från firman mer än om det skulle vara något med kundernas material. Det finns epost och det finns det nya kontantkortsnumret så vadå!?
Förresten så har vi nu fått
socialbidrag och det var så mycket pengar så det kanske räcker till mat och arbetsresorna men till räkningar räcker det inte alls. Jag är inte synisk men sann för så är det. 2600:- räcker inte till sådant en hel månad och det vet nog alla människor. Det är inte norm utan något sorts jourbidrag eller vad sjutton det kan kallas för. Kanske kan vi få komplettering nästa vecka åtminstone så vi kan köpa månadskort för det måste vi ha om vi skall kunna söka jobb aktivt vilket krävs för att vi själva på sikt skall överleva. Jag är inte ledsen för det för rulla cigg gör jag och nudlar är billigt!
Nu tänker jag göra annat
än att sitta här och häcka. Söka jobb tex är väldigt viktigt så vi läses…

av både Anneli och lilla fröken Sofia. Det var så mysigt och värmande och jag tror det gjorde vår dag en hel del. Sofia sov när dom kom och jag lyckades antagligen väcka lilla trötta fröken när jag knöt upp babyhjälmen. Efter det var lilla fröken väldigt trött så skratt och ”pjat” varvades med gråt. Lillfröken blev 8 veckor i går. En stor och fin tjej. Morfar fick den stora äran (han stal åtminstone lillfröken) och körde henne lite i vagnen så hon slocknade och sedan när Sofia vaknade fick hon äntligen matro. Inte bara hon utan också kära mamma Anneli kunde ta det lugnt.
Tänk vilka underverk de små är och bara grejen att bli född är en stor och svettig kamp. Hon luktar så gott och babydoft kan inte jag få nog av. Runda fina kinder, små veck på armar och ben och glad. Vilket joller fröken bjöd på. En lisa för själen blev det och sådant behövs. Vi kommer om inte annat att få mer tid att umgås med både föräldrar och Sofia när allt lugnat ner sig och vi landat mentalt någonstans.
Landningen behöver inte ta lång tid, en vecka eller två och sedan hoppas vi att vi är ”fit for fight” igen. ”Fit for fight” att gå framåt och finna en god balansgång mellan vad som varit och vad som är. Vi kommer säkerligen att finna mer tid åt oss själva också. Tid som kan ge oss lite av det vi inte varken orkat eller hunnit med under dessa år som egna.
Nu skall jag greja lite med arbetet också. Vi får besök idag av en av våra kunder som vi arbetat med längst. Vi skall ta en fika och Karin, kunden, vill gärna se Mannfred också.
På återläsande senare!

Det vore om inte annat ett väldigt roligt jobb som det verkar och ett som jag tror mig kunna göra bra ifrån mig på. Jag skulle få använda mitt eget grundspråk som är engelskan och så eventuellt lite tyska och svenskan då såklart. Får väl sluta slarva så när jag skriver bara.
Samtalet var trevligt och jag skall skicka in ett personligt brev med referenser på. Programmen som används kan jag i princip utantill så där är det absolut inga problem. Tänk om men jag tänker inte tro fast på intervju vore det trevligt att komma på och kanske få visa att jag är duktig inom det jag kan.
Nu skall jag bidra till vår lön så nu blir det manuell kuvertering ett tag för att bytas ut mot inplastning. När det ena är klart tar det andra vid.
Tills vi läses igen!

ej heller sista arbetsveckan. Det är vår bröllopsdag idag, för 9 år sedan gifte vi oss. Då var det Kristi Himmelsfärdsdag och en torsdag. Jag har iaf grattat kär make men dagen känns inte alls speciell och det har ju sina orsaker.
Jag har feber och ont i nacken
och är aningen snuvig så det blir en perfekt start på det som känns som domedagen. Jag trodde det var pollensäsongen som hade satt i gång i går men så är det inte riktigt. Tog min Zyrlex och tyckte att stickningarna i näsan och nysningarna lugnade ner sig men det var antagligen bara önsketänkande.
Vi fick mycket gjort i går trots allt även om våra toleranser är på noll nivå. Det märktes väl i KA´s gästbok om inte annat i förrgår. Gisses vad arg Kallemannen blev för spammaren om vikt. Kallemannen är inte en person som blir arg fast undantag finns alltid. Vi rensade på balkongen så att den blev sittvänlig och grejade med massor, bla att håra av alla gardinerna från katthår och tom elementen fick sig en runda. Resten av hemmet ser ff ut som en liten krigszon men det tar sig när vi blir arbetssökande nästa vecka.
Middagen med ungdomarna
blev mysig och jobbig samtidigt. Det är svårt när känslan av skygghet tar över och det enda som känns rätt är att gömma sig. Vi åt gott och pratade, skålade i läsk och pratade lite till. KA och Björn ”slogs” om notan men till slut var vi alla nöjda och tom lit efterrätt fick plats. Tänk så det har varit under årens lopp på firman, alla som jobbat har ingått i familjeandan och det är på både gott och ont för inte är man som en vanlig arbetsgivare precis.
Sorgensenheten och ledsamheten
har mer och mer tagit över oss båda och vi är nere på under golvnivå. Visst vet vi båda att det kommer att vända men när och hur. Tanken att kunna få bo kvar känns som väldigt viktig men att ingenting få veta och inte heller riktigt när vi får veta är tungt.
Bara en sådan grej att spela musik och ha en trasa i handen är länge sedan men det gjorde jag bla i går. Jag både skrattade och grät till musiken och Kallemannen stackarn fick öronskav. Vissa låtar spelade jag högt och tårarna rann och sedan dansade jag runt som en kockonöt. Allt går i vågor och det river och sliter inombords. Jag grät även över pappa, särskilt vissa låtar som jag frivilligt spelade från åren i bla Ghana. Det är nästan otäckt att det gör så ont av honom för jag trodde jag hade blivit överens med mig själv att det var okej. Visst vet jag att allt rämnar när det blir något stort och kaotiskt men, men…
I dag skall vi till banken
och skriva om firmans lilla kredit på oss själva. Vi behöver inte vara oroliga säger dom kunniga men är det ändå. Vi vet ju att hemmet kan ryka när det börjar bli dags att jaga oss personligen för firmans skulder. Skulderna till leverantörer är knappa men det är till staten det mesta kommer att bli när allt är klart.
Näe nu blev det jobbigt. Till en annan gång, på återseende.