Hej, det är jag,

Mannfred. Henning skrev ju inte det jag berättade om mässan. Det var en jättegullig tant/tjej som lånade mig. Hon var jätteledsen för hennes terrorist hade gått bort men hon skulle visst snart få en ny. Hon var jättetrevlig och där fanns två terrorister på mässan fast de var lite större och satt i en stor bur. Jag undrade vad det var för något för Henke är den enda göken jag känner men sedan sa päronen att det var likadana som mig. Kanske kan jag få en fru någon gång tänkte jag och mamma sa likadant till pappa men han sa NEJ. Undrar varför, det kan väl vara kul med två terrorister, eller?
Päronen klagar på mig för de säger att jag börjat gnissla som torra vindrutetorkarblad som åker fram och tillbaka. Vad de menar med det vet inte jag men vissla är väl inte fel, eller?
Ni får ha det så skrivs vi en annan för nu är det sovtajm, de påstår att jag är sur!
Vid knapparna – Mannfred den eviga visslaren.

Då var helgen slut

och en arbetsvecka finns där för oss att ta tag i. Helgen var bra (just nu spelar de Pinks och Helena och jag på radion, kunde inte låta bli att le för gissa om Tessan, ca 3 år då, var kär i gossarna i sina rosa kavajer då). Nostalgi kan komma när man minst anar det. Jag har iaf börjat göra iordning en sida om de fyrbenta medlemmarna, våra kära katter. Jag blir aldrig nöjd riktigt. Vill inte att alla våra sidor skall se likadana ut, det kan bli någon skillnad i det hela. Karl-Axel har iof valt sina färger helt själv trots att de är lika mina. Har funderingar på någon sorts grå nyans till mitt eget men det blir inte ännu – när det blir vet ingen annan heller.
Ärligt så har vi inte varit ett dugg flitiga i helgen utan bara gjort det som lusten lett till. Kommer ihåg hur det var i början av Kallemannens och min relation, ”stackarn” han blev bortstädad och påjagad av mig hela tiden. Alla måsten och ännu fler måsten. Jag var inte lätt att ha med att göra i början och än lever han så något rätt måste det ha blivit av det hela.
Årets början känns iaf hoppingivande och jag är mer glad över saker och ting. Vi har bestämt en del saker kring JOWES och hur vi inte skall slita ihjäl oss. Något borde ha satt sig efter snart 9 år som företagare. Vi stressar iaf inte lika mycket men för lite jobb är stressande i sig. Nu skall jag göra annat så vi hörs eller syns senare.
Att så ett frö är enkelt, att skörda det är desto svårare.

Jag jobbar intensivt

med mej själv att inte känna mej stressad, framför allt att inte stressa pga jobben. Jag lyckas halvskapligt.
Bl a kör vi 26.000 kuverteringar/adresseringar, maskinerna måste gå klockrent. Det gjorde de inte på hela dagen igår, först frammåt kvällen kunde jag känna mej trygg. (Duktig igen). Idag får maskinerna visa vad de går för. (Och om jag lyckats).

Tja! I går fick

jag vara hemma själv hela dagen. De där andra for iväg på husdjursmässan men jag fick inte hänka, bara Mannfred. Jag skulle visst vila, vilket sätt de har alla. Det var faktiskt ganska skönt ändå att få vara helt själv och putsa mig och sova ordentligt. De hade ju inte behövt stänga min bur för då hade jag haft massor att syssla med. I vårat rum finns det massor att tugga sönder, det finns också något som heter trådrullar och de är jätteroliga fast mamma tycker inte det när jag har tagit de, konstigt faktiskt.
Frukost blev det, sån där riktig med kokt ägg och rostad macka. Det är så gott men jag gillar bara när det är löskokt och äter bara det som är gult. Mannfred han hoppar bara runt på frukostbordet och äter lite här och där och till slut får han nästan alltid burarrest.
Päronen låter mig ff inte springa runt som jag vill på jobbet och det är trist men visst trivs jag iaf. Sitter nästan alltid på mammas dataskärm och myser. Ha försökt ta en sån där fin rund sak med kletiga band på (de är så roliga att tugga på) men mamma säger hela tiden NEJ, Henning, NEJ!. Undrar varför?
Nu polare tänker jag gå och lägga mig så sov gott alla gökar med päron – Henning, störst, bäst och snällast.

Det är inte bra

att skriva så sällan som jag gör. Tappar greppet, som.
Tappar ibland greppet om mej själv åxå, och om egna tillvaron.
År 2001 var ganska tufft. Det har hänt mycket och det som hände tog energi.
Jag har varit för trött och för splittrad för att ta tag i mej själv. Det har känts som att det är så mycket jag ska hinna göra och att jag sliter och sliter men får ingenting gjort.
Näe, nu ska jag inte grina nå´mer. Fast de´fö´ståss, en sak till, Uknm har haft en massa besökare och en del som säger sig vilja vara, men det händer inte så mycket. Kanske tror man att Uknm är en universallösning? Skam till säganes har jag inte haft tålamod och ork nog att driva Uknm tillräckligt ”hårt” för att den ska komma igång riktigt ordentligt. Lovar att ägna mer energi däråt,… framöver.

Ja så kom vi då iväg

till Sollentuna mässan och mysigt var det. Henning fick vila hemma, han klarar inte särskilt mycket ännu och vi vill skynda långsamt, men Mannfred var med och det var roligt. Äntligen blev vi medlemmar i SBF, Stockholms Fågelförening. Vilka underbara djur där var. Usch och fy alltså, en annan borde aldrig gå dit där det finns massor av djur. Kattungar, hemlösa katter, minigrisar, papegojor i alla möjliga former och färger, hundar osv. Bodils minicirkus missade vi vid upträdandet men vi var där med alla djuren och där fanns en kakadua som lekte med en katts svans. Mannfred var jätteduktig trots att han blev aningen less på slutet innan vi for hem. När vi sedan kom hem blev Henning glad men han ville gå och lägga sig rätt snart så nu sover herrarna gök sin skönhetssömn.
Jag undrar på vad jag egentligen kan skriva om saker och ting som är och om det kommer att användas mot mig eller annan medlem. Jag menar då inte dessa tankenoteringar utan de andra, om ätstörningar, misshandel mm. Det finns så mycket jag vill sätta på pränt men som kanske blir för utelämnande fast jag vet inte. Vi har ju tillgång till lösenordsskyddade sidor så kanske får vissa saker hamna där. Det finns så många saker som kanske kan stödja eller bara ge tips till någon annan i många olika situationer. Att leva som förälder till ett barn med ätstörningar tex, vilket dj-a liv och kamp och den är inte slut än bara för att jag inte skrivit om den på länge. Den kampen har tagit sig olika former under årens lopp och vad den är inne i nu vete sjutton. Vi står och tittar på fast vi är absolut inte passiva utan slåss för rätten till hjälp och rätten till ett bra liv trots att ingen annan verkar göra det.
Relationer överlag är ett ämne som berör mig eftersom jag är en sådan som engagerar osv. Många gånger blir engagemang helt fel fast det vet man ju inte förrän efteråt. Vad innebär vänskap, vad innebär att vara ärlig osv. Ja, funderingarna är många och en annan har erfarenhet kring de sakerna men… blir man klokare av det och ändrar man sitt varande? Ja, i viss mån men man är ju sig själv ändå så att sluta by sig, att sluta vara den man är går ju inte. Du förfinas med åren och blir lite smidigare men annorlunda, det är nog en omöjlighet *ler*.
En liten kuriosa sak som inte är så mycket att bry sig om men ändå (föddes nyfiken). En del besökare går igenom många sidor på Gökboet men få eller inga skriver en rad. Det är alltid roligt med en liten hälsning eller åsikt. Vill man inte skriva i gästboken så går det alltid med mail. Ha det bra tills nästa tanke.
Stå för den du är och tyck om den personen, det andra vill ha får de skapa själva!

Åsså vart det helg igen.

Det är bara helger ju, hela tiden. Fast päronen säger att det inte blir korta veckor på länge igen och det är bra. Igår och idag var det två tjejor och så Björn. Ylva var där med hennes syster Elisabeth och det var kul för det är spännande med nya och tjejor är så fiina. De hade lunch med sig också och det är alltid gott. Tänk på alla de som jobbar här, de får alltid dela med sig av sin mat.
Henning får inte vara överallt utan han måste sitta inne i kontoret så inget händer. Han sitter mest på mammas dator så får han massor med gos. I morgon får Henning inte heller följa med för han måste vila. vi skall åka till Husdjursmässan i Sollentuna och det blir så mycket folk och massor av ljud och sånt. Men jag får hänka och det skall bli spännande faktiskt. Fast jag måste ha selen hela tiden och det är inte så kul, jag blir lite sur ibland med den på.
Nu skall vi sova så godnatt alla snälla mänskor. Vid tangenterna Mannfred – den evige clownen.

Senare i går blev det inte

men senare är det väl nu också *ler*. Mannens feber försvann, mysko. På tal om min man, han är bara för mycket… Vårt städskåp i köket innehåller en hel del grejor. Jag skulle hämta en diskhaler (min asthmamedicin) och öppnar båda skåpdörrarna och det skulle jag inte ha gjort. Karl-Axel har verkligen staplat det ena efter det andra på varandra så först kom det säkringar, sedan en burk med spik och sedan blev det så att jag fick hålla emot vad det nu var och han fick stänga fort som attan. Visst kan jag säga att jag inget gjort i det skåpet på evigheter men jag har heller inte stuvat de. Karusell eller centrifug är rätt så signifikant beskrivning på Kallemannen. Han är en underbar man men ”virrigare” (med glimten i ögat) får man nog leta efter. Nästan varje dag så letar han efter sin försvunna pipa som bara han lagt någonstans, ibland är det hans bilnycklar som fått fötter eller annat i den klassen. Karl-Axel brukar iof skylla på Henning och det är då en nödlösning.
Ja, vad säger man? Här sitter jag och skrattar åt en datorskärm. På tal om datorskärmar och skratt så minns jag vid ett par tillfällen förra hösten. Vi hade ingen dator hemma då men till slut tog vi hem en eftersom jobbet blev lidande en aning när jag var med på en mailinglista för misshandlade kvinnor. Jag svarade på mail och skrev och hann inte med jobbet.
Iaf så skulle vi chatta och vi hade ännu ingenstans att ställa varken datorn eller skärmen så vad gör jag? Jo, jag sitter i hallen med tangentbordet i knäet, datorn på hallbänken och skärmen på en annan stol. För det första så gick det inte att gå i hallen och för det andra så fick jag inte ihop varken uppkoppling eller dator. Samtidigt satt en vän och chattade med de andra och mig via hennes telefon. Skrattade vi åt skärmen eller vad? Jag och flera med mig hade så ont i magen av allt skrattande och några for ner på golvet och jag skrev bara fel med mitt tangentbord i knäet.
Hade andra sett detta så hade vi nog alla hamna på låst avdelning. Några av tjejerna hade sambo eller äkta hälfter hemma och de hade bara skakat på huvudet.
Minnen är härliga ibland, kul att komma ihåg sådana saker faktiskt.
En underbar artikel i dagens Aftonblad Plinka lilla höna kär som spelas av hönan Hulda. Husdjursmässan i Sollentuna och dit hoppas jag att vi tar oss i morgon. En annan är djurfantast och jag kan inte låta bli. En gång trodde alla i familjen att jag skulle bli veterinär för jag pysslade om allt som gick att hitta i djurväg men pga av lathet så blev det inte det. En annan sak är att jag aldrig skulle kunna arbeta som veterinär för vi skull inte ha någonstans att bo då. Jag skulle aldrig kunna avliva ett icke allvarligt sjukt djur och då skulle de få följa med hem.
Denna artikel hittade jag genom enkortare notis i Aftonbladet nu ikväll. Skyddstillsyn, hur i h-e kan det få bli en sådan dom och särskilt när mannen misshandlat kvinnan tidigare. Näe nu går jag och lägger mig för det jag ville skriva försvann. Godnatt!

Fel, fel så fel hade jag,

inte i tanken men antagandena om artiklar, dvs medias bevis på misshandel. Fann många i går och denna var bara en av flera. Skönt med grannar som lyckades göra en skillnad för det är många gånger det som behövs.
Får återkomma senare nu måste vi iväg, sena som alltid. Karl-Axel har feber och en annan har fått något konstigt så vi får se vad som sägs senare.
Ha en bra dag tills senare alltså!

Idag skall vi till jobbet, jippiiii.

Det är kuligare där än hemma. Faktiskt väldigt mycket så. Fast Henke får inte vara överallt eftersom han blir så ”knäpp” då.
Idag skall vi packa paket och Björn kommer att vara där, det är dumt att inte Ylva kommer men hon skall köpa en massa saker. Kanske kommer Ylva i morgon.
Nu måste vi gå annars för pappa spader så jag får låna mammas händer en anna dag.
Näbbar från mig till dig, Mannfred den evige hoppjerkan.