Nytt år, nya friska andetag och nya beslut att fatta

Året avslutades i total kaos med lunginflammationer, bronkit, influensa, lunginflammation med olika omgångar penicillin, kortison och allehanda annat men äntligen känns det som att det finns hopp om det hela.

Funderingar över framtiden, prioriteringar, omprioriteringar, nedprioriteringar och bortval. Denna vecka är egentligen första veckan sedan mitten på november som det känns friskt nog att jiha, nu kör vi.

Man måste ses och man måste faktiskt ses som en resurs och inte bara en som man kan se förbi och så att säga låtsas inte se. Verkligheten är där.

Känns lite spännande samtidigt med vissa delar och kul. Givetvis ligger mitt förbenade körkort i första priogruppen av måsten. Har ju inte ens kunnat göra om teoriprovet så det skall bokas tid för det och sedan kan jag boka ny uppkörning för mitt hett efterlängtade mc-kort.

Strukturer och planer har jag redan dragit igång, nu återstår bara resten och sedan att se sitt eget värde är väl kanske det första som gäller och att faktiskt fokusera på möjligheterna i huvdsak och sedan ”take it as it comes along”.

En viktig sak i det hela är att inget mer fixa åt alla andra, hjälpa alla andra, rädda alla andra, erbjuda alla andra utan nu är  vi finns också och är också viktiga och andra måste också se oss. Jag är för gammal att utplåna mig själv och detsamma gäller KA.

Moas pepparkaksstjärna får vara en del i detta och början på något annorlunda.

”Vår tröst är att vi har andra barnbarn” #blogg100

Såg en gammal artikel från 2012 som uppdaterats i februari i år med rubriken ”Vår tröst är att vi har andra barnbarn”

Plockar några citat ur artikeln och tänker massor:

”– Samtidigt blir ju vi äldre och gaggigare. När barnbarnen blivit tillräckligt stora kan det vara för sent, säger Lars uppgivet.

– Jag längtar efter barnbarnen, men min dotter har jag släppt rent mentalt. Jag är både arg och besviken på henne, säger Lars.

–Visst hade de en del uppgörelser under tonåren, men nu har hon genomgått en total personlighetsförändring,

– Vi har stått som fågelholkar och undrat vad som händer,

Under de fem, sex år som gått sedan problemen började, har känslorna skiftat.

Lars förklarar att han i dag mest känner sig arg över hur illa hon har gjort dem.”

——————————-

Det är så sorgligt att där finns så många i denna situation men sorgligast är det för barnen som går miste om så mycket. Att dom vuxna barnen väljer bort är något dom vuxna barnen får stå för men att göra så att dom små inte får ha sina mor- och/eller farföräldrar när inga andra orsaker är än makt och kontroll.

Så illa att inte barnens pappa reser sig upp och säger ifrån, särskilt när det bara varit en relation av godo till dom små.

En del som lever i detta får till slut komma till en punkt när sorgearbetet får ta vid och hela den hantering måste fortgå. Det är som att förlora någon fast dom lever vilket gör hela situationen och hanteringen av den näst intill omöjlig.

#blogg100 inlägg 36 av 100

Vägar man väljer att gå #blogg100

Vägar man väljer att gå

Tänker ofta på valen som görs och varför, oftast görs val bara per automatik men vissa val görs medvetet och konsekvent. Uteslutning och avstängning är medvetna val och det är tragiskt när oskyldiga kommer i kläm. Det är sorgligt att oskyldiga aldrig får en chans att vara delaktiga i det som faktiskt finns där för dom.

En vacker dag ger dessa val konsekvenser och jag hoppas innerligt att den oskyldiga reser sig upp och talar om vilken skit den som valt är och har varit.

#blogg100 inlägg 12 av 100

Mentalt slut

är vi nog flera som är efter veckan som gått, många tankar, känslor, funderingar och insikter, sorgligt nog. Självklarheter är inga självklarheter och det är sorgligt det också.

Har sovit, sovit och sovit massor. Klippte också håret i går, det var nödvändigt. Förundrad över att jag kan gå, trode kroppen skulle ta helt slut av allt men än så länge är det inte så illa, hoppas det håller sig borta för som det är nu funkar det.

Mardrömmar om döden, att KA dör och en massa obehagliga efterspel. Beslut tagna av det också. Måste bara få lite energi så att vi kan ta tag i dessa också.

KA är helt slut av att han vetat att vi slitit som djur och fått ihop ett 80-årigt liv på bara några få dagar. Allt är tömt, rensat och avslutat. Hela resan ner följde han oss på Latitude och Waze. Stod vi stilla för länge så ringde han och kollade att allt var ok.

Han hade förberett för nattgäster, mamma och Ylva, och kaffe var klart (syrran och jag ville ha kaffe trots den tidiga morgontimmen).

Jag hoppas jag får krafter tillbaka snart, för jag behöver det nu. Vi är/blir alla varslade på jobbet så det är dags att aktivt söka nytt jobb, industrin har det oerhört tungt och det slår hårt mot dom små först. Jag vill till Kista, gillar atmosfären där. Får sätta fart på den fronten också. Vem vill ha ”tanter” på 50 med stor kompetens och erfarenhet och önskan om att fortsätta lära sig nya saker? Tips mottages.

KA har varit och hämtat färdig mat, nu dags att äta.

Att avsluta ett långt och tungt kapitel

av mitt liv känns ganska absurt. Det finns mycket att sörja och mest att det inte blev att vi sågs igen som far och dotter. Jag valde att backa undan för snart 10 år sedan, det skulle ha blivit 10 år den 11 september i år. Jag begärde att du skulle respektera mig och först då kunde du höra av dig. Det du gjorde då för 10 år sedan blev det som slog det vi hade börjat bygga igen i spillror för min del.

28 år av rädslor innan jag blev orädd för dig tog sin början för många år sedan, vägen efter det och fram till 10 år sedan var bra, vi blev vänner. Jag minns ff när jag vågade svära i ett samtal med dig. Jag minns många goda saker med dig, musiken hade du och jag och du kom ihåg både det ena och det andra som för mig var så oerhört viktigt av livet i Liberia och Ghana. Vi sjöng och lallade och skrattade mycket. Vi var vänner då.

Vi kom att kunna vara vänner i några få år och dom åren var glada och det gav hopp om en fin framtid för alla dina barn gentemot dig. Lika många år som gått sedan sist vi sågs, lika många år var vi vänner och allt som du gjort under vår barndom gick att hantera, vi möttes som människor och du respekterade mig. Du respekterade mitt livsval i Karl-Axel och livet kändes bra.

När min afrikasida hittades av en tjej som också var barn i Liberia och mailen började gå fram och åter så skickade jag dig dessa mail även till dig för dom som var vuxna under liberiaåren var med och mailade. Du ville då låta saker vara och inte ha några mail, du var nöjd som det var. Jag insåg då att försöka åter skapa kontakt med dig var meningslöst och enligt brors ord ville du ha saker som dom var utan mig. Jag accepterade det men kunde inte riktigt förlika mig med tanken men visst.

Nu finns du inte mer och jag känner ganska starka känslor mot dom som lät detta ske, med detta menar jag att jag aldrig fick säga adjö. Du var min pappa även om jag distanserade mig och kallade dig vid namn när jag pratade om dig. På torsdag är det begravning och jag skall göra min egen lilla resa och avsluta det som egentligen påbörjades för 10 år sedan.

Jag uppskattar dig för att du gav mig min uppväxt i Afrika för DET är något som alltid är en del av mig och mitt varande och ingen kan någonsin ta det ifrån mig.

Döden är … oåterkallelig och djävligt orättvis

I går kväll var vi på R.E.A med Annica och det var väldigt trevligt och showen var bättre än bra av det vi såg. Mitt i allt vibrerar min väska, turligt nog hade jag handen på väskan och satt och skrattade tillsammans med alla andra. Fröken skriker bara så jag måste ut från Hamburger Börs för att ens kunna höra för det jag hör tror jag inte jag hör.
Jag tror att fröken måste ha missförstått och fattar noll och nada men sakta fattar jag att bästa vän dött tillsammans med brodern på väg till faderns begravning. En omkörningsolycka och döden var momentan. Det var inga fler i bilen. Jag får ut KA från salongen med stora vinkningar och snälla övriga åskådare som petar på honom och vi bara drar därifrån. KA kör men innan det måste vi hitta på bilen i garaget.
Bästa vännen har jag skällt på och bråkat på ganska mycket under åren, när dom var yngre alltså. Det har varit en kontakt som varat i över 13 år och nu finns det ingen bästa vän kvar och heller ingen jag kan bli både arg på, irriterad på, glad på och skratta med. Kvar finns en mamma utan någon förutom egna föräldrar och syster, en mamma som inte förstått – ännu.
Vi var där i natt och det enda som ville ”has” var två paket cigaretter. Fröken med sambo sov kvar och vi gick över gården hem till vårt, vårt som är där och inget saknas mer än jovisst saknar jag frökens bästa vän. Makabert började jag babbla om när dom var yngre och dumheterna dom gjorde mitt i allt i natt hemma hos henne.
Chocken landar nog snart och då finns vi där, när och om det behövs. Om är fel ord för det kommer att behövas men fan vad jag känner mig otillräcklig. Jag försökte kanalisera praktiska saker i natt men vem bryr sig om praktiska ting i sak. Det är svårt att veta vilken fot man skall stå på och en sak är säker, bara vara gäller inget annat spelar någon roll.
Skall försöka få ihop en vettig tanke mer än sammelsurium för nog fasen sjunger det i öronen tycker jag. Jodå, jag har jobbat och KA har hjälpt till så att vi snabbt kunde komma hem igen och finnas till för fröken.