”Vår tröst är att vi har andra barnbarn” #blogg100

Såg en gammal artikel från 2012 som uppdaterats i februari i år med rubriken ”Vår tröst är att vi har andra barnbarn”

Plockar några citat ur artikeln och tänker massor:

”– Samtidigt blir ju vi äldre och gaggigare. När barnbarnen blivit tillräckligt stora kan det vara för sent, säger Lars uppgivet.

– Jag längtar efter barnbarnen, men min dotter har jag släppt rent mentalt. Jag är både arg och besviken på henne, säger Lars.

–Visst hade de en del uppgörelser under tonåren, men nu har hon genomgått en total personlighetsförändring,

– Vi har stått som fågelholkar och undrat vad som händer,

Under de fem, sex år som gått sedan problemen började, har känslorna skiftat.

Lars förklarar att han i dag mest känner sig arg över hur illa hon har gjort dem.”

——————————-

Det är så sorgligt att där finns så många i denna situation men sorgligast är det för barnen som går miste om så mycket. Att dom vuxna barnen väljer bort är något dom vuxna barnen får stå för men att göra så att dom små inte får ha sina mor- och/eller farföräldrar när inga andra orsaker är än makt och kontroll.

Så illa att inte barnens pappa reser sig upp och säger ifrån, särskilt när det bara varit en relation av godo till dom små.

En del som lever i detta får till slut komma till en punkt när sorgearbetet får ta vid och hela den hantering måste fortgå. Det är som att förlora någon fast dom lever vilket gör hela situationen och hanteringen av den näst intill omöjlig.

#blogg100 inlägg 36 av 100

Vägar man väljer att gå #blogg100

Vägar man väljer att gå

Tänker ofta på valen som görs och varför, oftast görs val bara per automatik men vissa val görs medvetet och konsekvent. Uteslutning och avstängning är medvetna val och det är tragiskt när oskyldiga kommer i kläm. Det är sorgligt att oskyldiga aldrig får en chans att vara delaktiga i det som faktiskt finns där för dom.

En vacker dag ger dessa val konsekvenser och jag hoppas innerligt att den oskyldiga reser sig upp och talar om vilken skit den som valt är och har varit.

#blogg100 inlägg 12 av 100

Mentalt slut

är vi nog flera som är efter veckan som gått, många tankar, känslor, funderingar och insikter, sorgligt nog. Självklarheter är inga självklarheter och det är sorgligt det också.

Har sovit, sovit och sovit massor. Klippte också håret i går, det var nödvändigt. Förundrad över att jag kan gå, trode kroppen skulle ta helt slut av allt men än så länge är det inte så illa, hoppas det håller sig borta för som det är nu funkar det.

Mardrömmar om döden, att KA dör och en massa obehagliga efterspel. Beslut tagna av det också. Måste bara få lite energi så att vi kan ta tag i dessa också.

KA är helt slut av att han vetat att vi slitit som djur och fått ihop ett 80-årigt liv på bara några få dagar. Allt är tömt, rensat och avslutat. Hela resan ner följde han oss på Latitude och Waze. Stod vi stilla för länge så ringde han och kollade att allt var ok.

Han hade förberett för nattgäster, mamma och Ylva, och kaffe var klart (syrran och jag ville ha kaffe trots den tidiga morgontimmen).

Jag hoppas jag får krafter tillbaka snart, för jag behöver det nu. Vi är/blir alla varslade på jobbet så det är dags att aktivt söka nytt jobb, industrin har det oerhört tungt och det slår hårt mot dom små först. Jag vill till Kista, gillar atmosfären där. Får sätta fart på den fronten också. Vem vill ha ”tanter” på 50 med stor kompetens och erfarenhet och önskan om att fortsätta lära sig nya saker? Tips mottages.

KA har varit och hämtat färdig mat, nu dags att äta.

Att avsluta ett långt och tungt kapitel

av mitt liv känns ganska absurt. Det finns mycket att sörja och mest att det inte blev att vi sågs igen som far och dotter. Jag valde att backa undan för snart 10 år sedan, det skulle ha blivit 10 år den 11 september i år. Jag begärde att du skulle respektera mig och först då kunde du höra av dig. Det du gjorde då för 10 år sedan blev det som slog det vi hade börjat bygga igen i spillror för min del.

28 år av rädslor innan jag blev orädd för dig tog sin början för många år sedan, vägen efter det och fram till 10 år sedan var bra, vi blev vänner. Jag minns ff när jag vågade svära i ett samtal med dig. Jag minns många goda saker med dig, musiken hade du och jag och du kom ihåg både det ena och det andra som för mig var så oerhört viktigt av livet i Liberia och Ghana. Vi sjöng och lallade och skrattade mycket. Vi var vänner då.

Vi kom att kunna vara vänner i några få år och dom åren var glada och det gav hopp om en fin framtid för alla dina barn gentemot dig. Lika många år som gått sedan sist vi sågs, lika många år var vi vänner och allt som du gjort under vår barndom gick att hantera, vi möttes som människor och du respekterade mig. Du respekterade mitt livsval i Karl-Axel och livet kändes bra.

När min afrikasida hittades av en tjej som också var barn i Liberia och mailen började gå fram och åter så skickade jag dig dessa mail även till dig för dom som var vuxna under liberiaåren var med och mailade. Du ville då låta saker vara och inte ha några mail, du var nöjd som det var. Jag insåg då att försöka åter skapa kontakt med dig var meningslöst och enligt brors ord ville du ha saker som dom var utan mig. Jag accepterade det men kunde inte riktigt förlika mig med tanken men visst.

Nu finns du inte mer och jag känner ganska starka känslor mot dom som lät detta ske, med detta menar jag att jag aldrig fick säga adjö. Du var min pappa även om jag distanserade mig och kallade dig vid namn när jag pratade om dig. På torsdag är det begravning och jag skall göra min egen lilla resa och avsluta det som egentligen påbörjades för 10 år sedan.

Jag uppskattar dig för att du gav mig min uppväxt i Afrika för DET är något som alltid är en del av mig och mitt varande och ingen kan någonsin ta det ifrån mig.

Döden är … oåterkallelig och djävligt orättvis

I går kväll var vi på R.E.A med Annica och det var väldigt trevligt och showen var bättre än bra av det vi såg. Mitt i allt vibrerar min väska, turligt nog hade jag handen på väskan och satt och skrattade tillsammans med alla andra. Fröken skriker bara så jag måste ut från Hamburger Börs för att ens kunna höra för det jag hör tror jag inte jag hör.
Jag tror att fröken måste ha missförstått och fattar noll och nada men sakta fattar jag att bästa vän dött tillsammans med brodern på väg till faderns begravning. En omkörningsolycka och döden var momentan. Det var inga fler i bilen. Jag får ut KA från salongen med stora vinkningar och snälla övriga åskådare som petar på honom och vi bara drar därifrån. KA kör men innan det måste vi hitta på bilen i garaget.
Bästa vännen har jag skällt på och bråkat på ganska mycket under åren, när dom var yngre alltså. Det har varit en kontakt som varat i över 13 år och nu finns det ingen bästa vän kvar och heller ingen jag kan bli både arg på, irriterad på, glad på och skratta med. Kvar finns en mamma utan någon förutom egna föräldrar och syster, en mamma som inte förstått – ännu.
Vi var där i natt och det enda som ville ”has” var två paket cigaretter. Fröken med sambo sov kvar och vi gick över gården hem till vårt, vårt som är där och inget saknas mer än jovisst saknar jag frökens bästa vän. Makabert började jag babbla om när dom var yngre och dumheterna dom gjorde mitt i allt i natt hemma hos henne.
Chocken landar nog snart och då finns vi där, när och om det behövs. Om är fel ord för det kommer att behövas men fan vad jag känner mig otillräcklig. Jag försökte kanalisera praktiska saker i natt men vem bryr sig om praktiska ting i sak. Det är svårt att veta vilken fot man skall stå på och en sak är säker, bara vara gäller inget annat spelar någon roll.
Skall försöka få ihop en vettig tanke mer än sammelsurium för nog fasen sjunger det i öronen tycker jag. Jodå, jag har jobbat och KA har hjälpt till så att vi snabbt kunde komma hem igen och finnas till för fröken.

Barn i misshandelsfamiljer

[Lystnar på: Strength of a woman – Shaggy – Homegrown-ADVANCE (04:02)]

Kan vara både ren psykisk fysisk misshandel men ofta är det en blandning av båda. Finns där barn så kostar det barnen otroligt mycket av rädslor och otrygghet även om dom inte är dom som misshandlas. Där man växer upp borde man ha rätten att vara trygg och orädd. Kostnaden för dessa barn är inte räkningsbart i pengar även om det i många fall är pengakostnader under uppväxten med tanke på dom ofta höga sociala kostnaderna som många av dom skadade barnen kostar i rena pengar och vad den totala emotionella kostnaden vet man inte förrän när det är dags att lägga benen i graven om ens då.

Kostnaden är hög oavsett vilka samhälleliga effekter det får eller inte får. Det skall inte kosta ett barn att växa upp och absolut inte i ett socialt och väl utvecklat i-land. Det där med välutvecklat har jag länge undrat med tanke på hur vi gör med dom apatiska barnen, dom sexuella slavar som kidnappats/först bort mot sin vilja och hamnat här, människor med ”fel” sexuell läggning som ändå skickas till sitt ursprungsland med döden som garanterat öde och övriga behövande som utvisas till något ingen vet.

Det lustiga med våra fördomar är att många tror att i dom s.k. fina hemmen i dom s.k. bättre områdena och där man umgås med det s.k. finare folket, där är allt så bra. Ofta är det snarare tvärtom för inom hemmets fyra väggar sker mångt och mycket som absolut aldrig kommer upp till ytan. Flera s.k. societetshem har en ganska total patriarkal struktur och ofta med en diktator som styr med tyrannens fana högt.

Jo, misshandel i hemmet. Denna artikel visar inte på problemet i sig men den visar ändå på ett dilemma och något oerhört svårt, dvs att barn skall vittna mot den misshandlande föräldern. Det problemet är alltid svårt oavsett om det gäller misshandel i hemmet eller andra saker som möter barnet. Jag vet för ett antal år sedan när ett större barn hade kommit loss och brodern skulle hjälpas loss, vilket moraliskt och mentalt så oerhört tungt dilemma och kaos för en yngre kille så det gick inte. Jo i första skedet gick det och LVU trädde in direkt men sedan blev det som så att pojken kom åter i samma sorgliga röra och smet eftersom det att stå inför andra och riktigt lämna ut sin förälder, den som var den enda tryggheten mitt i det otrygga oavsett hur bra/dåligt det än var, gick inte och med motpartsadvokater som vränger ut och in på saker står sig Socialen ganska slätt. (Det är märkligt detta med Socialen att i riktigt krisiga fall görs alltför ofta inte många saker men där saker och ting absolut inte behöver åtgärdas ingrips det och fråntas barn/sätts in åtgärder. )

Det är inte många som verkligen förstår dom emotionella/sociala/psykiska kostnader det är för barn att växa upp i hem där våld förekommer oavsett våldsform. Jag har själv vuxit upp i ett sådant hem där både mamma och vi barn utsattes för både psykisk och fysisk misshandel men mest psykisk. För mig tog det oerhört många år att bli mentalt fri, faktiskt hela 35 år. Jag var rädd tills jag var 28 år och det är illa nog. Kanske var det för att jag var/är äldst eller den som faktiskt gjorde det jag förmådde för att ta ställning mot våldet och för mamma och oss, den som försökte säga sin mening på dom sätt jag kunde och vågade, vem vet men jag gjorde det jag kunde och det kostade. Fortfarande finns det många saker som ligger mig i fatet pga. uppväxten men dom sakerna är mer eller mindre inte där till vardags utan det är enbart i särskilda situationer som det dyker upp till ytan och gör sig påmind. Människors attityder är för mig en viktig sak så jag drar mig hellre ur relationer när jag känner att saker och ting är mindre rätt och där likheter finns som sitter som hjärnspöken.

Hade det då blivit fråga om vittnesmål som i fallet i artikeln hade jag utan att tveka vittnat som jag kände då (och även idag) som 15 åring när det var mer påtagligt eftersom vi då hade kommit till Sverige och snabbt insåg att så skulle inte barn eller mammor (i det här fallet) ha det utan här i Sverige skulle barn ha det bra och här hade man rättigheter. En liten men ändå viktig sak är att som det verkar i artikeln har det aldrig varit men det har varit illa nog på alla plan. I afrika visste vi inte riktigt någonting om våra rättigheter och så pratades det inte om sådant i vårt umgänge och i ärlighetens namn så är det stor skillnad på en 13-14 åring på 70-talet och en 13-14 åring i dag. Jag undrar ibland om jag hade gjort allvar av det jag skämtade om som egentligen inte var skämt men en 15 årings hat blandat med längtan, förtvivlan och rädsla.

En sak är säker och det är att mammas roll i det hela gjorde att vi barn ändå blev ganska okej vuxna men det kunde lika gärna ha blivit tvärtom. Jag tänker ibland i familjer där det inte funnits något skydd för barnen, där barnen varit dom utsatta och där ingen tagit dom i försvar med dom medel som funnits att tillgå. Fler och fler sådan fall har under dom senaste åren fått massmedial uppmärksamhet och det är så att man inte tror det är sant och där även mammorna varit dom onda. Jag har alltid velat tro att mammor är dom snällare sorterna men jag vet ju att så inte är fallet men det har suttit långt inne trots allt att faktiskt ens kunna begripa att en människa som burit något inom sig under dom 9 månaderna sedan med berått mod kan göra som det har gjorts och även görs där ute i vår s.k. välutvecklade värld.

Continue reading