Skakningarna verkar ha upphört

åtminstone ganska mycket.

Biverkningar som är där ff är kallsvettningar, matthet/nästan svimningskänsla och törst (är alltid samtidigt), fötterna bränner och är som kålsyrebubblor men inte lika mycket, bedövningskänsla kommer ibland i ansiktet, trötthet och kraftlöshetskänsla i delar av kroppen men mycket mindre, ögonen rycker och håller på men inte lika ofta, kylkänslan i armarna (mest armbågar och axlar) kommer och går inte lika ofta, tröghetskänslan i huvudet är på återgång och det känns inte så ofta, jag tappar inte ord lika ofta heller, sover ff ganska dåligt men det är bättre och påsarna under ögonen har krympt och jag har också fått tillbaka ansiktets rörlighet osv, osv.

Det verkar som jag slipper hålla på i månader med dom värsta biverkningarna vilket jag är innerligt tacksam för, jag börjar känna mig mer eller mindre normal igen och DET är länge sedan. Hittills har det gått 2 veckor och 2 dagar sedan jag tog sista tabletten Simvastatin.

Vilken resa, suck :(

Hela kroppen höll på att braka ihop och jag har inte förstått ett dugg.

Så slog det mig att en sak varit annorlunda, bortsett från andra saker, kolesterol medicinen, Simvastatin. Livsfarligt för mig fast jag inte äter några andra mediciner och därför inte kan påverka Simvastatin. Jag har fått många av dom sällsynta biverkningarna. Läkaren som hjälpte mig sa att jag inte ens behövde äta sänkande medicin.

Hela min kropp har gjort ont, törst, skakningar, svullet i mun/hals, hjärtklappning, hjärtsmärtor, brännande i varenda del av kroppen, sömnstörningar, stickningar i ansikte och bröst och många andra kroppsliga stressliknande symptom. Kroppen verkade slåss mot sig själv. På lördagkväll svällde jag upp och såg ut som en fotboll.

Värken tar ca 3 dagar till innan den förhoppningsvis är borta (i bästa fall, det kan dröja mycket längre än så om allt ens försvinner) men redan nu far inte hjärta, puls mm runt som kulsprutor med sus och tjut i hela huvudet bara ganska mycket ändå men lindrigt om jag jämför.

Blundar jag så rycker och snurrar inte ögonen hela tiden. Jag har inte skakningar precis hela tiden, det brännande har minskat en aning och kokningskänslan likaså. Jag trodde jag höll på att bli tokig eller bryta ihop och vågade knappt tro att jag mådde så här på riktigt för det kunde inte vara sant och började känna mig redo för annan plats.

Fan vad arg och lättad jag är och glad för jag var så rädd och förstod ingenting. Ett varningens finger för Simvastatin och andra preparat med statin i. Läs en annan erfarenhet från Newsmill

Kanske någon vet någon bra app?!

Kanske någon vet någon bra app?!

Reshared post from +Markus Boström

Har ni något tips på en app till iPhone som hjälper diabetiker att hålla koll på blodsockret? Den bör kunna kunna logga glukosnivåer, när man har tagit insulin och när man har ätit. Finns det något mer appen bör hålla koll på?

Tänkte att en sådan app kunde hjälpa en nybliven(inte jag) diabetiker att leva med nya rutiner och medicinering.

#diabetes  

Google+: View post on Google+

Det var utomjordingar

och jag måste äta licensierad medicin för att se om det går att få bort
den inflammation jag tydligen har av äggen som är kvar. Parasiten heter
Bilharzia (Shistosomiasis)
Det är inga levande parasiter från åren i Afrika men dom ställer till
det i kroppen trots allt. Jag har förkalkade ägg som orsakar
inflammation som i sin tur kan orsaka ganska stora skador. Mina
brännande fötter kan komma därifrån eftersom man kan få ”paraplegiska”
problem. Fast fötterna brände riktigt mycket i går morse och nu men det
kan ju vara en reaktion mot medicinen, hoppas jag…

Medicinen
är djävlig och ger hemska reaktioner så jag blev lite rädd men det är
övergående. I kväll skall jag ta tredje och sista dosen. Jag gruvar mig
redan och vet att senast klockan 19:00 måste jag ta 5,5 tabletter och
senast inom 20 minuter från det vara i säng eftersom reaktionerna
sätter i gång ganska på en gång. Jag måste ta tabletterna så pass
tidigt för att kunna komma iväg till jobbet i tid nästa dag annars
vetesjutton.

Vi hade bokat in nattvandring men eftersom Tessan
skulle påbörja sin bromsmedicin och Tomas fått ett erbjudande det inte
gick att säga nej till så avbokade vi nattvandringen för att kunna
bistå både Tessan och Julia med assistans med tanke på Tessans
Avonexbiverkningar. Då hon inte tagit bromsmedicinen under graviditeten
så har Tessans kropp inget naturligt försvar mot biverkningarna utan
börjar så att säga om från början. Hög feber, hemska smärtor och
sängliggande blir effekten varje vecka tills hennes kropp vant sig
igen. Lite tufft att ta hand om en lllfröken då.

Det var tur kan
man kanske säga att vi avbokade nattvandringen för jag hade inte tagit
mig en meter pga mina egna tabletter. Jag hade ingen aning om att jag
skulle reagera så här så det var väldigt obehagligt. Jag blev först
bara konstig och kände mig svajig och lite som att jag inte riktigt var
riktigt med det smakade dessutom fan och mer fan vartefter tabletterna
började verka.

KA och jag skulle äta ost och kex och jag
skulle bara kolla mailen lite snabbt. KA grejade fram sedan väntade jag
”bara” för det kändes obehagligt. Det gick över kändes det som (tog ca
30 min) så vi satte oss framför House (tv) med Gökarna och jag åt något
kex men sedan accellerade effekterna än mer och till slut var jag helt
borta. Det sjöng i öronen ungefär som när man håller på att svimma, det
blir ett konstigt avstånd från en själv och resten av världen. Huvudet
var någon annanstans och jag började frysa, kroppen kunde inte sitta så
jag gled ner med filten och så somnade jag och var sedan helt borta.

KA
hjälpte mig så jag fick borsta mina tänder och jag ville läsa men mina
armar gjorde inte vad jag ville och så sov jag. KA tog av mig mina
glasögon.

I går tog jag tabletterna precis innan jag lade mig så
den hemska smaken hann inte komma innan jag somnade men det sjöng
riktigt vidrigt i öronen och huvudet var än mer borta och allt detta
tog inte ens 20 minuter. Dom värsta effekterna kom när jag sov vilket
jag är glad för.

Jag undrar vad det är för något som ställer
till det i kroppen så den som vill får gärna förklara preparatet på
svenska. Jag är tung i bröstet i dag så det sitter ff i men jag känner
mig bara seg, lite frånvarande, kroppen känns som den jobbat hårt och
så har jag lätt huvudvärk tillsammans med väldigt brännande fötter,
lite bismak i munnen och en kallhetskänsla i kroppen.

Tabletterna heter Biltricide (finns INTE i Fass) och dess verksamma ämne heter Praziquantel.
Bruksanvisningen står på tyska men jag har förstått helheten, tur att
jag kan tyska, men terminologin övergår mitt förstånd för sådant lärde
jag mig inte i Schweiz. Jag hittade info på begriplig engelska också så
lite klokare blev jag. Lite oroad är jag över tungheten över bröstet,
att det som sjunger i mitt huvud/öronen och känslan av rörighet i
huvudet och lite annat men vad fasen, lite får man betala för 14,5 år i
Afrika även om det är över 30 år sedan 🙁 I går gick dessa symptom över
kring 14 tiden men då hade jag tagit tabletterna vid 19:30, i går blev
det alldeles för sent, efter 23, eftersom vi assisterade fröknarna.

Nytt om MS

Såg spännande artiklar i går och i dag om gener och MS. Jag har inte MS men dotter Xxxxxxx 27 har MS och för henne och alla andra som har MS är detta oerhört hoppfullt. Det är ett samprojekt mellan amerikanska och svenska forskare.

Citerar nedan från Ekots artikel, http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=1507419

”– Det här är en gen som är väldigt viktig i immunförsvaret, den är viktig för utvecklandet av de vita blodkropparna, de olika celler som styr immunförsvaret.

– Det gör den också intressant när man kan se att den är kopplad till risken för ms, som man antar är en autoimmun sjukdom.”

Här finns fler artiklar i ämnet.

DN

SVT

SR

Svensken är dålig på motion!

Nu är jag inte svensk men dålig på motion så jag kanske räknas i den gruppen eftersom jag bor i Sverige. För mig som tänker i banorna att jag borde är artikeln i DN lite av en tröst, jag slipper känna mig ensam. Nu under min semester kan jag definitivt hålla med om man med motion menar att röra på sig fast då har jag räknat bort att vi gick för hela semesterperioden nere hos Åsa i Malmö.

På jobbet rör jag mig nästan hela tiden och det måste väl ändå räknas in som motion. Jag lyfter också ganska mycket varje vecka. Vi får in i snitt 300 kg som jag lyfter av och på under veckan i ankommande och sedan utgående gods. Bara det måste kvalificeras som motion. Eftersom det i mina ögon kvalar in som motion så förstår jag varför jag helt plötsligt upplever mig själv som mindre smal. Jag har varken styrketränat eller gått som jag brukar varje dag. J

ag har heller inte ätit som jag brukar utan betydligt mindre och absolut ingen lunch. Vi äter inte sämre mat bara mycket mindre och absolut inte regelbundet, vi slarvar. Min enkla slutsats är att jag trots allt motionerar regelbundet när jag arbetar, iom delar av mitt arbete, och att min bristande träning och matrutin under semestern gör att jag faktiskt ökar i omfång när jag varken tränar eller äter ordentligt. Alltså ingår jag inte i den artikeln som DN skrev, eller?! (All excuses are good ones as long as they sort off do fit in)

Förbannad blir jag

när något som drabbar var och en av oss människor görs som ett satans unikum. Det hetsas upp och stackars den och stackars den, senast nu Nanne Grönvall. Det är lika illa för alla som drabbas och inte bara kändisar.

Tänk om media någon gång kunde sansa sig och när sjukdom tas upp stort relatera till vanliga andra som du och jag som faktiskt dör/kämpar mot samma sjukdom. Chockbesked är det för vem som helst, dennes familj och nära och kära. Visst är det bra om media kan dra igång kampanjer för att upplysa om både rön och sjukdomar osv men dra för fasen inte isär en människa och slå mynt av att en faktiskt väldigt personlig tragedi och sorg drabbat.

Låt en kändis få känna och få hantera sina chocker som alla andra för oavsett vad behöver vi alla hantera det på vars och ens eget vis. Det jag egentligen blir mest arg för att det ter sig som rena unikum när livets orättvisor slår mot en som är känd eller dennes familj men alla andra tappra som slåss för livet i liknande möjligt dödliga sjukdomar finns inte och märks inte. Tänk om det kunde göras reportage om vanliga människor också.

BED, binge eating disorder – kanal5 20:00 i kväll

eller som det för det mesta kallas för på svenska, hetsätningsstörning är utgångspunkten på kanal5 i programmet Outsider ikväll klockan 20:00. Xxxxxxx har inte synts till i trailern men hon är med i programmet för den som vill. Tessan är aningen skeptisk för det hon ville få fram verkar inte vara med i programmet. Kanske blir programmet bra eller så blir det inte det och oavsett vad som blir är hon modig som ställde upp.
Xxxxxxx är i dag fri från BED (några år sedan) men har blivit diagnosticerad med multiple skleros, MS och har den i skov och trots detta arbetar hon som personlig assistent och ja, hon är värd alla eloger för visst har hon svårt med sin MS men vägrar den. I dom djupare undersökningarna som gjorts efter MS diagnosen har underproduktion på sköldkörteln och PCO hittats. Mot underproduktionen äter Xxxxxxx Levaxin men mot PCO finns inget i dag att göra.
Om helgens underbara liberiabarnsträff återkommer jag till, kort och gott har jag bara en sak att säga – otroligt.

Barn i misshandelsfamiljer

[Lystnar på: Strength of a woman – Shaggy – Homegrown-ADVANCE (04:02)]

Kan vara både ren psykisk fysisk misshandel men ofta är det en blandning av båda. Finns där barn så kostar det barnen otroligt mycket av rädslor och otrygghet även om dom inte är dom som misshandlas. Där man växer upp borde man ha rätten att vara trygg och orädd. Kostnaden för dessa barn är inte räkningsbart i pengar även om det i många fall är pengakostnader under uppväxten med tanke på dom ofta höga sociala kostnaderna som många av dom skadade barnen kostar i rena pengar och vad den totala emotionella kostnaden vet man inte förrän när det är dags att lägga benen i graven om ens då.

Kostnaden är hög oavsett vilka samhälleliga effekter det får eller inte får. Det skall inte kosta ett barn att växa upp och absolut inte i ett socialt och väl utvecklat i-land. Det där med välutvecklat har jag länge undrat med tanke på hur vi gör med dom apatiska barnen, dom sexuella slavar som kidnappats/först bort mot sin vilja och hamnat här, människor med ”fel” sexuell läggning som ändå skickas till sitt ursprungsland med döden som garanterat öde och övriga behövande som utvisas till något ingen vet.

Det lustiga med våra fördomar är att många tror att i dom s.k. fina hemmen i dom s.k. bättre områdena och där man umgås med det s.k. finare folket, där är allt så bra. Ofta är det snarare tvärtom för inom hemmets fyra väggar sker mångt och mycket som absolut aldrig kommer upp till ytan. Flera s.k. societetshem har en ganska total patriarkal struktur och ofta med en diktator som styr med tyrannens fana högt.

Jo, misshandel i hemmet. Denna artikel visar inte på problemet i sig men den visar ändå på ett dilemma och något oerhört svårt, dvs att barn skall vittna mot den misshandlande föräldern. Det problemet är alltid svårt oavsett om det gäller misshandel i hemmet eller andra saker som möter barnet. Jag vet för ett antal år sedan när ett större barn hade kommit loss och brodern skulle hjälpas loss, vilket moraliskt och mentalt så oerhört tungt dilemma och kaos för en yngre kille så det gick inte. Jo i första skedet gick det och LVU trädde in direkt men sedan blev det som så att pojken kom åter i samma sorgliga röra och smet eftersom det att stå inför andra och riktigt lämna ut sin förälder, den som var den enda tryggheten mitt i det otrygga oavsett hur bra/dåligt det än var, gick inte och med motpartsadvokater som vränger ut och in på saker står sig Socialen ganska slätt. (Det är märkligt detta med Socialen att i riktigt krisiga fall görs alltför ofta inte många saker men där saker och ting absolut inte behöver åtgärdas ingrips det och fråntas barn/sätts in åtgärder. )

Det är inte många som verkligen förstår dom emotionella/sociala/psykiska kostnader det är för barn att växa upp i hem där våld förekommer oavsett våldsform. Jag har själv vuxit upp i ett sådant hem där både mamma och vi barn utsattes för både psykisk och fysisk misshandel men mest psykisk. För mig tog det oerhört många år att bli mentalt fri, faktiskt hela 35 år. Jag var rädd tills jag var 28 år och det är illa nog. Kanske var det för att jag var/är äldst eller den som faktiskt gjorde det jag förmådde för att ta ställning mot våldet och för mamma och oss, den som försökte säga sin mening på dom sätt jag kunde och vågade, vem vet men jag gjorde det jag kunde och det kostade. Fortfarande finns det många saker som ligger mig i fatet pga. uppväxten men dom sakerna är mer eller mindre inte där till vardags utan det är enbart i särskilda situationer som det dyker upp till ytan och gör sig påmind. Människors attityder är för mig en viktig sak så jag drar mig hellre ur relationer när jag känner att saker och ting är mindre rätt och där likheter finns som sitter som hjärnspöken.

Hade det då blivit fråga om vittnesmål som i fallet i artikeln hade jag utan att tveka vittnat som jag kände då (och även idag) som 15 åring när det var mer påtagligt eftersom vi då hade kommit till Sverige och snabbt insåg att så skulle inte barn eller mammor (i det här fallet) ha det utan här i Sverige skulle barn ha det bra och här hade man rättigheter. En liten men ändå viktig sak är att som det verkar i artikeln har det aldrig varit men det har varit illa nog på alla plan. I afrika visste vi inte riktigt någonting om våra rättigheter och så pratades det inte om sådant i vårt umgänge och i ärlighetens namn så är det stor skillnad på en 13-14 åring på 70-talet och en 13-14 åring i dag. Jag undrar ibland om jag hade gjort allvar av det jag skämtade om som egentligen inte var skämt men en 15 årings hat blandat med längtan, förtvivlan och rädsla.

En sak är säker och det är att mammas roll i det hela gjorde att vi barn ändå blev ganska okej vuxna men det kunde lika gärna ha blivit tvärtom. Jag tänker ibland i familjer där det inte funnits något skydd för barnen, där barnen varit dom utsatta och där ingen tagit dom i försvar med dom medel som funnits att tillgå. Fler och fler sådan fall har under dom senaste åren fått massmedial uppmärksamhet och det är så att man inte tror det är sant och där även mammorna varit dom onda. Jag har alltid velat tro att mammor är dom snällare sorterna men jag vet ju att så inte är fallet men det har suttit långt inne trots allt att faktiskt ens kunna begripa att en människa som burit något inom sig under dom 9 månaderna sedan med berått mod kan göra som det har gjorts och även görs där ute i vår s.k. välutvecklade värld.

Continue reading