Wow – 34 år sedan sist vi sågs. Afrikabesök!

Så äntligen, efter 34 år får jag träffa en av mina bästa vänner från min uppväxt i Ghana, Arnulf Duodu. Han var då tillsammans med min bästa vän, Teresa Bredero som är orsaken till att Tessan heter Therese. En bild från hur vi båda ser ut idag, tillsammans hemma hos Tessan, Tomas och Julia. Det finns mer att läsa om hans besök hos mig här

Kortet togs på söndag den 25 september när jag skulle köra Arnulf till Arlanda, helgen sa bara försvinn så försvann den.

 

Afrikabesök eller? En viktig händelse i mitt liv iaf!

Det har gått en del veckor men eländet med badrummet har tagit all energi och just nu är jag bara slut men jag skall försöka beskriva helgen den 23 september.

Till att börja med tog den slut alldeles för fort beroende lite på hur man ser på det. Både Arnulf och jag var helt slut av alla ord, tankar, minnen och känslor som var intensiva. Min uppväxt har också varit ganska tung och när vi pratade konstaterade vi båda att vi inget visste om hur illa den andre for och vi var nog för många barn som befann sig i liknande situationer men det ämnet var INTE vårt fokus men det kom upp mellan allt annat.

Det är svårt att beskriva känslorna som var innan, under tiden och efteråt när jag släppt av honom på Arlanda men ljuvliga är en underdrift av helgen som helhet. Ett stort bakslag var att KA som var sjuk innan han kom inte blev bättre av allt slit han lagt ner med feber och allt för att Arnulf skulle få ett så dammfritt rum som möjligt och att resten av lägenheten skulle se hyfsad ut trots 2 ggr byggdammskatastrofer pga inkompetens från Kålstalunds Snickeri o Bygg. KA låg precis hela helgen, han kunde inte gå och knappt sätta sig upp i sängen men det blir en annan historia.

Jag kom iväg till Arlanda för att hämta Arnulf Duodu som jag alltså inte träffat på över 34 år, vi hittade varandra på Facebook. Han var en viktig person och en av mina bästa vänner, han var också tillsammans med  bästa vännen Teresa Bredero som är orsaken till att  fröken heter Xxxxxxx . Mötet på Arlanda terminal 2 var bara så naturligt. Det var han och så speciellt att se honom. Visst har vi båda åldrats men vi var oss lika ändå.

När vi kom hem vankades det tacos och KA slet som bara den för att få allt klart. Jag skulle ju ringa från Arlanda men det glömde jag bort så han blev alldeles ställd när vi var framme, KA försökte få det sista klart under tiden jag hämtade Arnulf.

Vi åt och pratade, vid 23 tiden klarade inte KA mer utan fick nästan krypa i säng, ryggen eller något hade helt lagt av 🙁 Arnulf och jag satt kvar och pratade till över 3 på morgonen. Vi kikade på Google Maps på ställen som vi båda kände till och en del som jag kom ihåg vartefter. Det var speciellt.

Vi var oroliga att han inte skulle sova särskilt gott på vår dubbelluftmadrass á la dubbelsäng variant men han sov gott, sa han själv iaf. Det häftiga i allt var att han faktiskt valde att bo hos oss trots att jag berättat (via telefon) att vi hade varken dusch eller toa men kunde erbjuda honom ”a bucket-like toilet” á la skogstoalett. KA hade ställt iordning ganska fint inne i vårt riktiga badrum så att vi iaf hade levande ljus och varsin toa, se bilden under.

Vi åt frukost och KA kunde inte resa på sig så han fick lite i sängen men hade stora problem att kunna äta pga värken i ryggen. Han sov mest hela dagen och Arnulf och jag vi pratade, pratade och pratade.

Vi hade planerat att äta ute på en restaurang i Sundbyberg som heter Libaneza men vi var båda (Arnulf och jag) lite oroliga att lämna KA själv men efter många fram och åter så bestämde vi att åka ändå. KA var tvungen att kliva upp innan för jag ville se att han faktiskt kunde klara sig om det hände något. Han hade mest sovit som en medvetslös hela dagen.

Det var jätteskoj att komma iväg,  lillfröken  (hon hade tränat i deras bil på att säga; ”hello, my name is Julia” men lillfröken sa inte ett ord till Arnulf på hela kvällen men hon kikade gärna på honom över glasögonen 😉 Arnulf hade med sig en jättesöt vit nalle åt lillfröken som är en av hennes favoriter i dag. Vi åt så vi höll på att spricka allihopa, stora mezetallriken var lite mycket men vi tog med oss en doggy bag till KA.

Vi satt länge och pratade, åt och skrattade. Det var så roligt att Xxxxxxx skulle få träffa en av dom personerna som betytt så mycket för mig under min uppväxt i Afrika. Jag tror att det kändes ömsesidigt roligt, det är iaf den känslan jag fick då och ff har.

Sent hemåt och lillfröken gjorde det jättebra med tanke på hennes unga ålder och tiden. Alla nöjda och belåtna iaf när vi skildes åt för att åka hem i varsin bil.

Vi kom hem och kollade till KA, han fick i sig lite mat av det vi hade med oss. Kollade så han hade druckit ordentligt med vätska och ja… men det dög. Arnulf och jag fortsatte där vi var tidigare och pratade om än det ena och än det andra men denna natt blev liiite tidigare, vi kom i säng vid 2 tiden 🙂

Söndag morgon kom fort men jag kände mig ganska utvilad. Vi åt frukost och KA orkade komma upp en liten stund och den var liten innan han fortsatte att sova. Helt plötsligt var det dags att packa ihop sig mot Jakobsberg där vi skulle fika hemma hos Xxxxxxx , Tomas och lillfröken innan vi var tvungna att fortsätta mot Arlanda för ett hejdå.

Det hade bakats kladdkaka och var framdukat fram tills vi kom. Julia var ivrig men sa ff ingenting till Arnulf men spela tennis ville hon med honom 🙂 Vi fikade och sedan samlade vi ihop oss för att iaf få något kort på oss alla tillsammans och det blev nästan så, en fick ta kort och så varvade vi.

Nästa år är det dags för den där återresan jag pratat om i så många år, vi är ett gäng av barnen från då som kommer att ses i juli/augusti, det känns märkligt och så stort. En dröm och jag skulle ju ner innan jag fyller 50 och så blir det. Vi skall börja ta vaccin redan i januari så att vi tagit allt innan det är dags.

Arnulf har ett förslag på vad vi skall kunna göra tillsammans och några ställen dom flesta av oss vill se igen. Det kommer att finnas tid för egna utflykter, egen tid och eget vad det nu är. Där Helge var hövding är ett av ställen vi skall till, Elmina och Christian Borg Castle, aburi Gardens, Ada (där jag fick Bilharzian ifrån, där råder det totalt badförbud i dag pga av just Bilharzia.) Arnulf tror sig kunna ordna så att vi kan få hyra det som var Halcrow Tema Beach Club, men som idag är ett spaliknande ställe som heter Ave Maria eller liknande, där dom felsta av oss har underbara minnen i från. Kanske ett poolparty med lite bump runt poolen eller något, så spännande och så häftigt att äntligen få komma dit.

Nu dags för mat

Dagen med stort D närmar sig

med stormsteg och vi lever mitt i ett totalt badrumskaos 🙁 Snickaren som ansvarar för hålet på fel plats och som är den som ansvarar för att allt blir som det skall har verkligen märkliga kontakter i byggsvängen som inte sköter sin del och så skyller snickaren på tex att eftersom värmekabeln vi hade låg mitt i gummit så var dom tvungna att lägga nytt golv och göra om värmekablage.

Att värmekabeln låg i gummit är ren lögn, det handlar om inkompetense och dåliga ursäkter och att på ett sätt svära sig fri från eget ansvar. Om så hade varit så tog det 2 timmars jobb av elektriker och några timmars av dom lade till flytspackel och innan det några timmars jobb för rivarna att jämna till golvet och få bort värmekabeln och ojämnheterna i govlet.

Status är illa nog iaf och vi lever ff med en skogstoalett och med kaos överallt. Nu är 5 veckan snart över och vi har det så här iaf i minst 1 vecka till:( Kakel har kommit upp till viss del på väggarna men kakelföretaget som är lejt av snickaren har schabblat rejält och beställt fel men valt att skylla det på oss, vi har inte beställt något alls och tack vare mail kunde vi bevisa det i går. Kakelmannen hade hittat på egna kvadratmeter för dom små plattorna och egna även för dom stora så han hade beställt tvärtom antal av båda sorterna än vad vi skrivit i mail redan under vecka 33, det är länge sedan det.

Resten av kakel och klinker finns tydligen på plats på fredag och det resulterar i att kanske under nästa vecka är då vårt badrum klart eller så inte. Vad vet vi vad som hittas på då för att förklara eländet. Efter att allt kakel och klinker lagts så skall ju både rörmokare, elektriker och målare in för att fixa det sista. Vår badrumströskel lär dom också få åtgärda eftersom den är skadad:(

Bortsett från allt detta elände så kommer Arnulf Duodu, min ena barndomsvän från Ghana och han som var ihop med Teresa som är den person som min Xxxxxx fått sitt namn från, kommer hit i morgon.

Jag var väldigt tydlig med hur illa det är här men han väljer ändå att bo hos oss trots att stamreliningsföretaget ordnat hotellboende på deras bekostnad åt Arnulf. I morgonkväll hämtar vi upp honom på Arlanda och vi återlämnar honom dit på söndag efter 17 tiden.

Förhoppningsvis kommer det att se ganska okej ut på fredag, jag är ledig i morgon och vi skall göra vad vi kan för att få bort det mesta av byggdammet som snickaren är stor skuld till i flera omgångar.

Mitt i allt är KA dålig, någon förkylningsvariant med både feber och värk i kroppen och innan det illamående.

Jo, jag har också fått en award av Anneli, tack. Får återkomma när livet lugnat ner sig efter att Arnulf åkt hem.

Lite nygamla bilder finns upplagda på Gökalbumet, både från Stadsträdgårdens möte med Jerry och Fatou i somras och resan ner till Mölle för att träffa Monica och så lite såklart på kaoset hemma. För den som vill så finns jag ju på Google+ och under foton kan man se mer.

Queen Mother

blev min mamma vid samma tillfällle som vid hövdingakröningen. Här sitter mamma i sin stass bestående av kente cloth ( inklusive turbanliknande hattsak. Framför mamma sitter en hel radda med häxlärjungar och någonstans finns även häxan och då menar jag en riktig häxa. Kvinnorna bredvid mamma kan jag inte namnen på, kvinnorna som inte är häxpudrade i ansiktet och på kroppen alltså.

Mer finns att läsa på min Afrikasida och då delen om ”När vita män blir hövdingar”

Hövding

blev pappa när vi bodde i Ghana. Det är inget man bara blir utan det är en uppgift man förtjänar och det gjorde han. En mer ödmjuk person gentemot människor från andra delar av världen är säkert svår att hitta om man inte tar mamma för hon är likadan.

Mannen i kente cloth (den blekaste av gubbarna) är Helge Wesenlund, min pappa och den andra ljuse mannen är Thor Kjellsaas som då var VD för hela cementfabriken i Ghana och han skulle också Ceremonin var otäck men fascinerande. Otäck från min synvinkel, ett barns alltså. Det slaktades en get för att hedra gudarna och det hälldes sprit för att blidka gudarna och jag vet inte allt men ceremonin tog mer eller mindre hela dagen. Mer finns att läsa på min Afrikasida och då delen om ”När vita män blir hövdingar”.

Ghana, ett land där vita män kan bli hövdingar

”..dödskallar, puder, benknotor och en massa mumbo jumbo var det första vi möttes av när vi kom in till häxans hus. Häxan satt där omgiven av hennes lärjungar. Det var otäckt och vi barn var rädda, så rädda…

Från Sverige till Afrika När jag var 1/2 år gammal flyttade min familj från Sverige (Kiruna) till Liberia. Under mina ca 14 år i Afrika hann jag vara med om mycket, bland annat cermonin då min pappa blev äreshövding och det är den händelsen jag ska berätta om nu.

Äreshövding och Queenmother Mina föräldrar var väldigt enkla i sitt sätt mot andra och pappa var en otrolig diplomat och väldigt finkänslig utanför hemmet. Han var väldigt uppskattad av alla sorters människor för han bemötte alla lika vänligt och diplomatiskt. På den tiden så var chefschauffören, Nana Opare, hövding i en by som heter Larteh. Pappa och en annan norrman, dåvarande VD´n för Ghacem, Thor, blev tillfrågade om de kunde tänka sig att bli äreshövdingar i Larteh. Detta hade tagits upp i byns stamråd och byinvånarna ville ära pappa och Thor på detta vis. Båda herrarna tackade ja och då skulle även fruarna äras som Queenmother (en titel, dess svenska översättning kan jag inte).

Förberedelserna Det var en stor grej hela denna ceremoni. I samma veva skulle även deras huvudväg döpas till en britts ära, Bert Boyles (han är död idag) som också arbetade på Ghacem. Tidigt den morgonen kom vi iväg, byn låg långt bort. Vi kom fram och där var det häxor, dödskallar, högtidsdräkter osv. osv. Hela processen skulle ta sin runda tid. Vi skulle först träffa häxan och hennes undersåtar och där genomgå något. Det var ganska otäckt hela grejen, för häxorna var vitpudrade i ansiktet och rabblade en massa som var mumbo jumbo för en oinvigd. Efter den processen så var det dags för omklädning och pudring av de två väldigt vita männen (de var så vita mot alla dessa mörka afrikaner, särskilt som ingen av de gillade att vistas i solen och inte utan skjortor). Pappa slapp bli pudrad, han var vit nog ändå. De kläddes med sina kente cloth (ett vackert och oerhört färggrant handvävt tyg som sytts ihop i små rutor, alla i olika mönster (ni har säkert sett sådana på tv) men med mycket guld, gult, grönt, blått och rött. När papporna var färdiga var det mammornas (även Thors fru, Britt) tur, de skulle ha huvudbonad i form av en turbanliknande sak hopsatt i samma tyg samt en form av klänning hoplindad av ett enda stycke kenthecloth. Det var en pärs för damerna att få till denna särskilda vikning av det som skulle se ut som en klänning med hatt. 

Offergåvor och gudarnas välsignelse Äntligen kunde ceremonin börja. Det var någon prästliknande medicinman som rabblade till gudarna, det hälldes ut akpeteschie (uttalas det som, stavningen garanterar jag inte), d.v.s. ren hembränd sprit för att glädja gudarna. Det offrades även en levande get, vilket var väldigt otäckt. Till slut hade pappa blivit Nana Kwabena 3. Thors hövdinganamn minns jag inte, men det började på Nana iaf. Med hövdingatiteln kom också ett ansvar, en av sakerna för pappa var ett livslångt ansvar att förse Larteh med byggmaterial. Om det enbart gällde cement eller annat vet jag ej för med pappa har jag inte längre någon kontakt och det är han som kan svaret. Efter att hela ceremonin var klar så var det fest med mat, lokala ”highlife” (en afrikansk musikstil) band och all möjlig allsköns uppvisningar med dans och sång. På vägen från Nana Opares hus till stället där maten fanns så var det en lång, lång procession som gick och alla tjoade, sjöng och rusade runt sinsemellan i processionen. W. Boyles road blev döpt under vägen dit. Vi barn var bara åskådare och fattade inte mycket, det hela var skrämmande. Pappa och Thor bars ömsom i stolliknande saker och gick ömsom med en hel drös Lartehhäxor/medicinmän som viftade med olika symboliska saker för lycka och hälsa och samtidigt skyddade de mot solen med stora parasoller.

Äldsta sonen är också viktig Någon tid senare skulle en liten ceremoni ges för hövdingarnas söner/äldsta barn. Vanligtvis är det enbart pojkar som får den äran fast jag blev hövdingason och fick en fin handgjord klackring i guld med mina initialer på. Initialerna var visserligen både lite fel och lite upp och ner men det gjorde inget. Jag är alltså officiellt en hövdingason, åtminstone i en by som heter Larteh i Ghana. Vad spelar det för roll? Ingen alls mer än som lite kuriosa. Jag är också stolt för det är där jag har mina rötter, långt långt borta i ett annat land.

Familjefoto från

mitten av 70-talet. Min familj är samlad utanför vårt hus. Delar av tomten syns väl. Det var en stor trädgård som också innehöll en vollebollbana fast den är på motsatta sidan om huset. Kläderna avslöjar nog från vilken era dom kommer. Mamma och jag har handsydda ghanesiska klänningar på oss. Mamma är sömmerskan.

Avsked i Ghana 1976

Här är sista festen i Ghana, dagarna innan vi skall flytta därifrån för gott. Det är fest men det är också stor sorg för Afrika hade varit vårt hem i nästan 14 år.

Det syns nog väl vem jag är på kortet. Från vänster, min syster Ylva, mamma, pappa, lillebror Bjarne och så storasyster i egen hög person. Pappa sitter på en ashantistool som han fått i gåva från alla anställda på Ghana Cement Works. Kläderna vi alla har på oss är också handgjorda gåvor från all personal.

Tänk att sorgliga saker ändå kan vara festliga. Jag minns med glädje och faktiskt så längtar jag ner för att återse mina rötter.