Lördagen del 2 och en sur caique

Mannefredde var ju hemma vilket inte är det normala men vi trodde inte att hon skulle bli särskilt populär inne på Hirschenkeller så tanken var bara en snabbis och sedan hem för att socialisera med lilla fröken som älskar socialt umgänge.
Så bidde det inte riktigt eftersom Angela berättade att hon skulle vidare och träffa Arto och jag bara que! han är ju i Göteborg. Det visade sig att han inte längre var. Jag ringde givetvis och så var det bara att haka på Angela, Steffanie samt Wolfgang till Arto med sambo.
Så underbart var det att äntligen träffa Arto och kär sambo så det finns inte. Så länge sedan och tanken och helgerna som bara liksom spruckit med tanke på hela höstens röra. Prat och prat och så lite gott vin, snacks, ost och kex och så helt plötsligt var klockan över 23 och pendeln. Bara att dra sig mot tunnelbanan och försöka hinna med sista pendeln. Vi hann med pendeln och var hemma närmare 1 på natten. Kändes väldigt taskigt mot Mannefredde för helgerna är hennes med oss båda när KA är ledig vill säga.
Det var väldigt roligt att ha hunnit med det också och tillsammans med oss alla som var där. Jättemysig lägenhet och i mörkret med den vita snön ute såg området väldigt fint ut. Jag tyckte att jag kände igen mig en del i både delar av köket och så hallkorridoren, nästan som i Göteborg. Mina ord till trots var det nog svårt att se men kanske, kanske satte sig tanken där ändå.
En typisk grej med mig är att känslan av att ha pratat för mycket, låtit munlädret bara gå och lämnat efter mig önskemål att tig för fan. Det stör mig att det alltid skall kännas så men denna gång gick det faktiskt fort över, redan morgonen efter var den gnagande tanken bara borta. Men jag kan ju aldrig veta om det var så det tänktes eller inte. I ärlighetens namn vill jag nog inte veta det heller så att jag vågar tills nästa gång.
Jag är efter min tid men skriva skulle jag och det har jag nu gjort.