Kan vara både ren psykisk fysisk misshandel men ofta är det en blandning av båda. Finns där barn så kostar det barnen otroligt mycket av rädslor och otrygghet även om dom inte är dom som misshandlas. Där man växer upp borde man ha rätten att vara trygg och orädd. Kostnaden för dessa barn är inte räkningsbart i pengar även om det i många fall är pengakostnader under uppväxten med tanke på dom ofta höga sociala kostnaderna som många av dom skadade barnen kostar i rena pengar och vad den totala emotionella kostnaden vet man inte förrän när det är dags att lägga benen i graven om ens då.
Kostnaden är hög oavsett vilka samhälleliga effekter det får eller inte får. Det skall inte kosta ett barn att växa upp och absolut inte i ett socialt och väl utvecklat i-land. Det där med välutvecklat har jag länge undrat med tanke på hur vi gör med dom apatiska barnen, dom sexuella slavar som kidnappats/först bort mot sin vilja och hamnat här, människor med ”fel” sexuell läggning som ändå skickas till sitt ursprungsland med döden som garanterat öde och övriga behövande som utvisas till något ingen vet.
Det lustiga med våra fördomar är att många tror att i dom s.k. fina hemmen i dom s.k. bättre områdena och där man umgås med det s.k. finare folket, där är allt så bra. Ofta är det snarare tvärtom för inom hemmets fyra väggar sker mångt och mycket som absolut aldrig kommer upp till ytan. Flera s.k. societetshem har en ganska total patriarkal struktur och ofta med en diktator som styr med tyrannens fana högt.
Jo, misshandel i hemmet. Denna artikel visar inte på problemet i sig men den visar ändå på ett dilemma och något oerhört svårt, dvs att barn skall vittna mot den misshandlande föräldern. Det problemet är alltid svårt oavsett om det gäller misshandel i hemmet eller andra saker som möter barnet. Jag vet för ett antal år sedan när ett större barn hade kommit loss och brodern skulle hjälpas loss, vilket moraliskt och mentalt så oerhört tungt dilemma och kaos för en yngre kille så det gick inte. Jo i första skedet gick det och LVU trädde in direkt men sedan blev det som så att pojken kom åter i samma sorgliga röra och smet eftersom det att stå inför andra och riktigt lämna ut sin förälder, den som var den enda tryggheten mitt i det otrygga oavsett hur bra/dåligt det än var, gick inte och med motpartsadvokater som vränger ut och in på saker står sig Socialen ganska slätt. (Det är märkligt detta med Socialen att i riktigt krisiga fall görs alltför ofta inte många saker men där saker och ting absolut inte behöver åtgärdas ingrips det och fråntas barn/sätts in åtgärder. )
Det är inte många som verkligen förstår dom emotionella/sociala/psykiska kostnader det är för barn att växa upp i hem där våld förekommer oavsett våldsform. Jag har själv vuxit upp i ett sådant hem där både mamma och vi barn utsattes för både psykisk och fysisk misshandel men mest psykisk. För mig tog det oerhört många år att bli mentalt fri, faktiskt hela 35 år. Jag var rädd tills jag var 28 år och det är illa nog. Kanske var det för att jag var/är äldst eller den som faktiskt gjorde det jag förmådde för att ta ställning mot våldet och för mamma och oss, den som försökte säga sin mening på dom sätt jag kunde och vågade, vem vet men jag gjorde det jag kunde och det kostade. Fortfarande finns det många saker som ligger mig i fatet pga. uppväxten men dom sakerna är mer eller mindre inte där till vardags utan det är enbart i särskilda situationer som det dyker upp till ytan och gör sig påmind. Människors attityder är för mig en viktig sak så jag drar mig hellre ur relationer när jag känner att saker och ting är mindre rätt och där likheter finns som sitter som hjärnspöken.
Hade det då blivit fråga om vittnesmål som i fallet i artikeln hade jag utan att tveka vittnat som jag kände då (och även idag) som 15 åring när det var mer påtagligt eftersom vi då hade kommit till Sverige och snabbt insåg att så skulle inte barn eller mammor (i det här fallet) ha det utan här i Sverige skulle barn ha det bra och här hade man rättigheter. En liten men ändå viktig sak är att som det verkar i artikeln har det aldrig varit men det har varit illa nog på alla plan. I afrika visste vi inte riktigt någonting om våra rättigheter och så pratades det inte om sådant i vårt umgänge och i ärlighetens namn så är det stor skillnad på en 13-14 åring på 70-talet och en 13-14 åring i dag. Jag undrar ibland om jag hade gjort allvar av det jag skämtade om som egentligen inte var skämt men en 15 årings hat blandat med längtan, förtvivlan och rädsla.
En sak är säker och det är att mammas roll i det hela gjorde att vi barn ändå blev ganska okej vuxna men det kunde lika gärna ha blivit tvärtom. Jag tänker ibland i familjer där det inte funnits något skydd för barnen, där barnen varit dom utsatta och där ingen tagit dom i försvar med dom medel som funnits att tillgå. Fler och fler sådan fall har under dom senaste åren fått massmedial uppmärksamhet och det är så att man inte tror det är sant och där även mammorna varit dom onda. Jag har alltid velat tro att mammor är dom snällare sorterna men jag vet ju att så inte är fallet men det har suttit långt inne trots allt att faktiskt ens kunna begripa att en människa som burit något inom sig under dom 9 månaderna sedan med berått mod kan göra som det har gjorts och även görs där ute i vår s.k. välutvecklade värld.
